Detta att kristendomen gäller alla människor i alla länder är kontroversiellt för många. Missionsivern har ofta haft västliga förtecken och inneburit kulturimperialism. Det att västerlänningar har klampat omkring och känt sig överlägsna alla andra är något vi får be alla andra i världen om ursäkt för! I skenet av Guds globala erbjudande ger oss inte skäl till att känna oss mer utvalda än andra. Det är tydligt fråga om andra drivkrafter som varit verksamma i oss. Men nu är kanske motsatsen mer tydlig med fanatiska islamister som kommer till väst och kräver underkastelse med hot om våld.

Den kristna tron behöver inte alls vara okänslig för lokala sedvänjor för att vara äkta och riktig. Att en afrikan absolut anser att man måste dansa och hoppa i gudstjänsten kan ses som enbart positivt. Precis lika positivt som att vi här i norr inte reagerar synligt alls på det vi hör, utan går hem i förtröstan på att Gud använder ”även” oss.

I båda fallen är Gud lika nöjd. Båda har ju blivit uppbyggda. Men tänk att detta ska vara så svårt för oss att inse. Vi vill prompt stöpa alla i samma form därför att vi tycker att alla måste tänka likadant som vi för att det ska bli rätt och riktigt. Självklart finns det gränsdragningar som man måste göra och därmed ändras kulturen på något sätt. Inget man gör är utan verkningar. Tiden står inte heller stilla någonstans (fast man ibland tror det). Inte heller det sekulära biståndet till uländerna är utan kulturell verkan!

Gud kom i mänsklig gestalt in i allt detta och Han knackar alltfort på vår dörr. Det är stort. Så gick det även för den ena metodistförsamlingen i Riga, helt konkret:
Det var adventstid för ett par år sedan. Pastorns telefon ringde. Det var från en läkarmottagning. En vänlig dam berättade att man hade gravid ung flicka på mottagningen som man inte visste vad man skulle ta sig till med? Hon hade ingenstans att ta vägen. Kunde församlingen hjälpa?

Eftersom det var adventstid och Jesusbarnets tid tyckte pastorn att det skulle vara särskilt viktigt att hjälpa. En person i församlingen lovade att ta hem flickan över jul och ha henne till nyår. När julen var över och nyåret randades, sade familjen att de inte längre kunde ha flickan hos sig. Då insåg man att privat inkvartering enbart var en tillfällig lösning, här behövdes något mer. Så startades det som i dag har blivit Home of Hope i anslutning till församlingen i Riga. Totalt har man hjälpt 13 unga flickor och 13 nyfödda till en bättre start i livet. I detta nummer kan du läsa mera om verksamheten längre fram.
När vi går med Honom går Han alltid med oss!

Håkan Wiik